En lååång helg 
Lilla J stör sig på det mesta vi gör och inte gör. Tråkigt. Han biter sig så pass mycket i händerna igen att han fått fula bitmärkena tillbaka. Trampar sig även på fötterna då han blir frustrerad. Det är tråkiga beteenden som för oss andra känns så helt onödiga. De kommer tillbaka i perioder och med varierande styrka. De är ändå inte så illa som det har varit.

Som värst var det då han var mellan 4 och 6 år. Då hade han väldigt mycket självskadebeteenden och väldigt många -och långa utbrott. Både på dagar och nätter. Kunde ligga och skrika i timmar. Nästan inte kontaktbar. Då bet han sig själv så hårt att det blödde ibland, trampade sig på fötterna, ryckte sig i håret, nöp sig och dunkade med huvudet i väggar och ibland golv. Vet att Mannen och jag kände oss helt hjälplösa. Finns nog få saker som gör så ont och som väcker så mycket olika känslor som att se sitt barn göra sig själv så illa. Det var också svårt att förstå vad det var som orsakade alla utbrott och de var väldigt svåra att förutse, och därmed att undvika.

Med gemensamma krafter försökte vi hålla honom för att han inte skulle göra sig så illa. Förmodligen var det inte till någon hjälp. Möjligen ökade det på intensiteten istället. Det var i alla fall den idé som den helt fantastiska psykologen vi träffade hade. Vi stålsatte oss och la ner mycket kraft på att ge så lite respons som möjligt på dessa beteenden -hemma och på dagis. Samtidigt försökte vi superfokusera och svara upp på alla hans övriga sätt att kommunicera.

Vi började med särskilda "träna stunder". Till att börja med var träningen inriktad på att söka efter positiva aktiviteter för J. Vi satt då med J och försökte locka honom till aktiviteter; så som att bygga med klossar, lägga knopp pussel osv. Detta med hjälp av belöningar. Träningsstunderna innebar från början mest att få honom att sitta ner på en stol. I bästa fall kunde han i början motiveras till någon minuts aktivitet. För den stunden gick det åt rätt mycket oliver (som är något han älskar). Stunderna blev dock längre och längre.

Vi har haft turen att ha ett fantastiskt dagis till J, med personal utöver det vanliga. De slet verkligen med honom och vi hade ett otroligt bra samarbete med dem runt J. De var engagerade till 110% och brydde sig verkligen om J. Det var helt ovärderliga. Utan deras stöd, kunskap och hjälp tror jag aldrig att vi hade orkat oss igenom dessa år.

Det tog tid... men utbrotten minskade i kraft med tiden. Tror att mycket berodde på kognitiv mognad men också på det bemötande J fick.

Idag är självskadebeteendet på en helt annan nivå, men det finns alltid med som ett inslag i vardagen. Verkar väldigt svårt för J att helt lägga bort detta.

Imorgon är det kortis igen. En natt. Känns inte alls så bra att tänka på nu, även om det ska bli skönt med en paus från alla J:s beteenden. Ikväll tog han mig i handen när han skulle gå och lägga sig. Han tog med mig på rummet och ville att jag skulle ligga och hålla om honom tills han somnade. Inte så ofta som han gör så. Känns då hemskt att tänka på att han ska somna själv imorgon -utan oss. Liten J. Hoppas att han känner den personal som jobbar imorgon och att det är några han gillar. Hur kan vi?