Splittrad
Splittrade känslor. Ser för mitt inre lilla J genom fönstret till den stora skoltaxin. Så liten, och så intresserad av den stora sopbilen som dundrat in på gatan. Omedveten. I bagaget på taxin ligger hans stora turkosa väska packad inför en natt på kortis. Vet inte om han själv förstår att han ska sova där inatt. Vet inte om det är något han ser fram emot eller tycker är ledsamt. Själv står jag kvar med mitt dåliga samvete. Denna ständiga oro att han ska komma bort. Men inom mig finns även en känsla av lättnad. Jag skäms för den.

Ikväll är kvällen vi måste passa på. En passa på kväll som ska användas för att alla i familjen ska fylla på lite extra att leva av de dagar som är mindre lätta. En kväll med mindre avbrott. Mindre dörrar som stängs. Vi behöver alla kvällar att bara vara.

För ungefär ett år sedan stod jag på ruinens brant. Så nära. Utan något kvar inom mig mer än ångest tomhet och rädsla. Tvingade andra att fatta beslutet som jag så länge värjt mig ifrån. Att lämna ifrån mig ett barn. Det var nödvändigt. Det ÄR nödvändigt. Liten liten pojke, nästan 10 år. Sedan i höstas ett "allas barn". Ett barn som lämnas bort och lånas ut sex dygn per månad. Mestadels till personer jag inte har en aning om vilka de är. I kontaktboken står att läsa att allt går bra. Så måste det vara. Vad gör vi annars, när valen inte finns?