Ibland räcker det inte att vara mamma, även om man älskar till oändligheten och vidare. Här är mina erfarenheter av att älska och leva nära ett barn med autism. Här är min historia; delar av mitt liv som människa – om att vara så nära men så långt ifrån. I denna blogg delar jag med mig av ögonblick i min vardag, funderingar, känslor, svårigheter och lättheter. Jag har varit så nära den totala lyckan men också nära att slukas och försvinna.
10 mars 2012
Samlade Ögonblick
Lycka
Ibland dyker de upp helt oväntat. Stunder av total lycka, då världen verkar snäll och livet fulländat. Det är dessa stunder jag vet att allt har en mening och att allt hänger ihop. Då känner jag mig hel. Jag vill låta tiden stanna och bara sitta tätt tätt och nära. Min familj.
Tillbaka
Du är förtvivlad, bortom dig av trötthet, hulkande och blöt av tårar. Din pappa lägger ner dig mellan mig och din bror. Sakta kommer du till sans, tillbaka till världen. En värld du lämnat bakom dig för en stund. Du letar värme och närhet. Förvånad och andäktig ser jag hur du vänder dig mot din bror. Du lägger din hand på hans nakna mage. Tre minuter och ni sover -med ansiktena vända mot varandra.
Hej
En dag upptäckte du det. Du var tre år. Du hittade honom, fann honom där. En storebror som nästan gett upp. En bror som så länge trott att du inte tyckt om honom. En dag. Du blev så glad att du gick rätt mot honom och gav honom en kram. Det var hans ögonblick. Det var dagen han fick en lillebror.
Nära
Så nära att vi nästan är ett. Jag vet vad du tänker och vill. Jag spricker av kärlek och längtan till dig. Så långt ifrån varandra. Vad menar du? Vad vill du från mig? Har vi kommit fel? Du driver mig galen. SÅ behöver vi varandra för att leva. Så är det hela tiden.
Mamma kom
Jag sliter armen fri från ditt envisa grepp. Jag vet vad du vill men jag vet också vad jag vill. Just idag behöver jag få äta färdigt för att inte gå i bitar. Så fortsätter vi. Då händer det plötsligt. "Mamma kom." Jag släpper allt och följer dig var du vill. Två små ord och jag smälter. Din första mening -den enda?
Undran
Du ser in i mina ögon. Bakom. Innanför mig. Jag ser din undran. Du frågar vad jag vill från dig. -Jag vill bara vara din mamma.
Rätt
Du radar och staplar. Målinriktat. Du morrar när jag försöker hjälpa dig. Du låter mig veta att detta är ditt mönster. Ditt rätt. Jag backar och ser dig jobba. Ett plötsligt ljus i din blick. Min belöning. Framför ditt verk kan vi äntligen kramas. Du strålar av fulländad lycka -och jag.
Följe
Ingen kan vara så tydlig som du. Din hand pratar med mig. Din fot pratar med mig. Din ton säger mig vad du vill och tycker. Dina armar håller mig. Du söker mig. Du leder mig genom livet med dig. Min önskan är att även få leda dig. Ibland låter du mig en kort stund. Tror jag.
Otillräcklig
En lat söndag. Familjen är samlad. På ett ögonblick har det hänt. Kraset är den nu krossade lampan av hårdplast som du snabbt tuggar i dig. Med hjärtan som stannat försöker jag och din pappa få ut resterna ur din mun. Själv är du helt oberörd. En kanelbulle mot allt det vassa. Sitter med dig i knät, i vardagsrummet. Pärlsockret rinner i soffan, där vi annars inte äter. Du ler. Jag vaknar upp av att din älskade bror tittar på oss och stillsamt undrar om han också kan få en bulle om han äter av det vassa. Det är dessa stunder jag vill gråta. Gråta över att inte räcka till.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar