Tandläkarbesöket
Faktiskt ett riktigt lyckat tandläkarbesök igår! J var glad åt bilresan och tyckte hissen var rolig. I väntrummet provade han lite olika läten och sittplatser. Skor och strumpor kastade han i vanlig ordning av sig. Övriga patienter kikade ut bakom sina tidningar. J hade precis bestämt sig för en plats i ett soffhörn då det var hans tur.

Efter ungefär 10 minuter fick vi efter mycket lockande med vår barfota J, bärandes sin medhavda spelande babyleksak, in i undersökningsrummet. På sin väg hann J hårt smälla igen ett par dörrar. Så skrämda och undrande han måste ha lämnat personerna bakom. De hann aldrig förstå vad som hände. I något rum pågick en behandling. Bara att hoppas att de inte var inne i något känsligt skede med borren.

Att sitta i tandläkarstolen var det förstås inte tal om. J slog halt så fort han fick se den. Sköterskan och tandläkare vi träffade var mycket trevliga och såg det hela som en utmaning. De tyckte det var helt OK om han stod  upp.

Jag har haft kontakt med specialisttandvården ett par gånger även innan besöket idag. Har försökt att informera dem om att det inte är så stor mening att vi kommer med J. Sagt; att som det ser ut nu är chansen obefintlig att de kan göra något med hans tänder. Det enda sättet för dem att få undersöka hans tänder är att söva honom och detta gjordes för mindre ett år sedan. De lagade då och plastade in det de kunde. Själv tyckte jag inte att det kändes så bråttom nu. Av någon anledning tyckte tandvården ändå att det kändes brådskade att få se J. Jag har så väldigt svårt att förstå mig på hur tandvården tänker och gör sina bedömningar. Så många år som jag tidigare har tjatat om behovet av att någon ser över hans tänder!

Vi har tidigare träffat irriterade och oförstående tandläkare som uppfordrande tittat på oss och sagt "-han gapar ju inte!", och det har varit efter att vi informerat om svårigheterna via telefonen innan besöket. Vi hade tillsist turen att på vanliga folktandvården få en ung tandläkare som var trevlig och rar, med erfarenhet av att arbeta på specialisttandvården. Hos henne fick vi börja att tandläkar-träna. Vi gick väl dit ungefär en gång i månaden -spektakel varje gång. Två vuxna krävdes.

Relativt snabbt fick vi komma till specialisttandvården. Där har de vid ett par tillfällen undersökt J med hjälp av lugnande. Och kommit fram till att tänderna ändå verkat ganska OK. Senaste gången detta gjordes var J så pass stor, stark och motsträvig att det blev en väldigt dålig undersökning och en väldigt stressig situation för J och även för övriga. Vi fick alla hjälpas åt att hålla fast honom och de hann ändå inte se så bra. Efter detta fick vi remiss till sjukhuset och han fick sövas.

Igår tror jag i alla fall att J tyckte det var en trevlig liten utflykt och tandläkaren kände sig nog rätt nöjd över att ha fått träffa J. Han är ju så rar och han gav dem ju en liten småmysig föreställning. Nu kan ju tandläkaren också skriva att de träffat honom i journalen. Efter att vi tillsist var två som höll honom fick hon också se halva utsidan av hans två framtänder. Hon var nöjd! Själv anstränger jag mig hårt för att hålla inne det tråkiga -vad var det jag sa!!!