Taxi -var god dröj
Vad fantastiskt glad jag blir då jag träffar på människor som kan göra skillnad. Även lite vanlig vardagsskillnad betyder så otroligt mycket. Idag var det chauffören för fritidsskjutsen som var den personen. Situationen med skol- och fritidsskjuts är en av dessa ont-i-magen situationer hos oss. De kan sluta precis hur som helst- och tro mig, det har den många gånger gjort! Bemötande från chaufförerna varierar också kraftigt...

J har den egenheten att han i perioder gör allt han kan för att hålla sig kvar i taxin. Han är från början väldigt förtjust i bilåkning och sitter gärna kvar i bilen, även efter bilturer med oss. Resan till och från skolan är nu också lite lagom lång, så han hinner känna att han sitter väldigt bra. Nu har också detta med viljan att sitta kvar förstärkts med ytterligare en dimension. Den underhållande kampen!

Den trevliga chauffören idag, var en stark man i sina bästa år. Han började med att berätta att det var andra gången han körde J. Han visade hur han spänt fast själva bilstolen i bussätet med någon rem från golvet. Det har jag aldrig sett någon göra tidigare. Imponerande! Säkerhetsanordningar gör alltid intryck på mig. För övrigt sitter ju vår J fast rätt väl, förutom med vanligt bälte, även med grenbälte och bröstbälte. Som vi förövrigt kämpade hårt för att hitta! Trots detta har han vid bilfärd lyckats med konststycket att välta sin bilstol. Förmodligen då han försökt åla efter något som stört hans ordningar. Chauffören som släppte av honom den gången var rätt skärrad då han berättade om hur han vält. J däremot var inte så imponerad utan rätt oberörd över händelsen. På grund av slarv hos tidigare chaufförer har J även lyckats öppna bildörrarna under färd. Detta då han i perioder envisas med att fingra med handtagen under resan. Sånt som bara inte får  hända!

Dagens trevliga chaufför hann berätta om första resan med J -innan de kände varandra. Redan under första resans gång uppmärksammade han delar av hans små egenheter. Han upptäckte J:s stora irritation över icke nedfällda armstöd -vilket han åtgärdat inför dagens resa. Han berättade även om hur J under resan lyckats tråckla av sig tröja, skor och strumpor som han kastat omkring sig i bussen. Han hade då ökat på temperaturen i bussen så han skulle slippa frysa. Rart tänkt. Numera hör det till en av rutinerna för J att vid bil och bussåkning slänga iväg sina skor och strumpor och sitta barfota.

När jag nu släppt lös sonen idag och samlat ihop väskor och barnstolar hann J smita fram och ta plats i förarsätet. Det är nitlotten. Det var bara att kasta ut all packning från bussen och försöka få honom att ändra riktning. Han blir så extremt nöjd de gånger han, snabb som en iller, lyckas med detta. Själv blir jag så extremt stressad... Han håller sig så himla fast i ratten och allt annat han får tag i.

För ett par veckor sedan hann J vid en resa med att upptäcka den chokladkaka en gottegris till chaufför lämnat framme. Tre sekunder tog det, och en tredjedel av hans goda 200 grams chokladkakan var borta. Snopet värre. Ett par chaufförer har tidigare blivit av med sina äpplen. Han är rådig vår J. Vet att han skrikit och ålat sig genom någon resa då han sett en coca-colaflaska i framsätet.

Chaufför idag gjorde ingen stor sak av föreställningen utan gick lugnt runt bussen och öppnade förardörren. Stor lugn och stark som han var frågade han bara om han fick lyfta ut honom. Sagt och gjort. Han tog J i ett stadigt grepp medan jag lossade hans händer från ratten. Vips så var den skrattande sonen uttagen. Chauffören lyckades med allt detta idag utan att få mig att känna mig som en usel mamma. Imponerande även det. Detta trots att han fick ropa efter mig att jag glömt kvar sonens skor i bussen. Sådana gillar vi.

Så många gånger som jag har känt mig ganska tillplattad efter dessa duster med J. Många goda råd från chaufförer har jag fått. I all välmening vill jag tro. Dessvärre landar inte alltid orden så väl hos en stressad mamma. Vissa chaufförer har nog även ångrat sina goda råd. Särskilt de som sagt till mig att inte stressa. Inte jättelätt då J haft en liten lillasyster som väntat innanför dörren. Men de gånger det passat har jag provat att backa, vänta och försiktigt locka. Det är inte alls ett lyckat råd vad gäller J. Han sitter så gärna kvar. Slutklämmen efter att vi upptagit alltför mycket tid blir oftast att jag får bära/dra ut honom i alla fall. Numera har taxibilarna fått tidstillägg på rutten med J. Det tackar vi för.

Mellan varven försöker jag metoden att locka ut honom ur bilen med diverse godsaker ibland även med bilder på någon favoritaktivitet. Men nej. Enda gången J inte visar spår av intresse för socker. Jag kan inte direkt säga att jag hittat knepet för lyckade avlastningar. Ibland går det ändå bra, men jag tror inte att det är så mycket min förtjänst.

Ja vår lilla J har för närvarande enskilt abonnemang på en stor skolbuss. Detta tack vare skolan. Enskild skjuts har han alltid haft men inte nödvändigtvis med buss. Men nu har skolan tröttnade på att varje dag försöka leta- samt tråckla på pojken skorna i baksätet på en liten bil. Nu är det något lättare.

Så otroligt viktigt det är med alla dessa människor som underlättar vår vardag. I stort och smått. Det är otroligt befriande att kunna luta sig tillbaka ibland och att slippa känna sig dålig. Även människor som man bara kommer i kontakt med för en stund kan faktiskt göra stor skillnad. Ibland ligger den stora skillnaden verkligen just i det lilla.